Meny

BRUNO MATHSSON

Foto: Röster i Radio TV

- Lite spänd inför mötet med den berömde möbelformgivaren hade jag infunnit mig i god tid utanför dennes föräldrahem, som också var snickeriverkstad och kontor, på Tånnögatan i Värnamo. Jag hade väntat mig att möta en korrekt och strikt arkitekt. Punktligt svängde en knallröd Rover med öppen taklucka in på gården. Bakom ratten satt Bruno Mathsson iförd sportigt ledig klädsel krönt av en elegant flygarmössa i skinn. Han gjorde en magnifik entré, värdig en det funktionalistiska formspråkets mästare.

Så har framlidne direktören Henry Thelander berättat om sitt första möte med professor Bruno Mathsson. Mötet ledde till en livslång vänskap och arbetsgemenskap. Henry Thelander blev Bruno Mathssons grå eminens och de arbetade sida vid sida i drygt 40 år. Henry Thelanders söner, Bo och Dan, för nu kulturarvet efter Bruno Mathsson vidare i Bruno Mathsson International AB med dotterbolag.

Bruno Mathsson föddes till snickare. Fadern, Karl Mathsson, var snickarmästare i fjärde generationen och det var därför naturligt att Bruno skulle följa i faderns fotspår. Han fick lära sig yrket från grunden och förskaffade sig på detta sätt en gedigen träteknisk kunskap och en välutvecklad känsla för träets egenskaper.

För den unge Bruno var emellertid detta inte tillräckligt. Han fascinerades tidigt av möjligheterna som fanns i att utveckla möblernas form och funktion i symbios med hög träteknisk kvalitet.

Funktionalismens idéer fångade hans själ. Han fördjupade sig under flera år på 1920- och 1930-talen i självstudier. År 1929 fick han möjlighet att börja låna böcker och tidsskrifter på Röhsska Konstslöjdmuseet i Göteborg. Snart skickades boklådor per tåg mellan Värnamo och Göteborg. Bruno Mathsson lärde även känna museets dåvarande intendent, Gustaf Munthe, en kontakt som senare skulle bli mycket betydelsefull för hans fortsatta karriär.

År 1930 arrangerades en hantverks- och industriutställning i Värnamo. Karl Mathsson Möbelsnickeri ställde där ut en traditionell barockstol i bränd furu, ett arbete av Bruno Mathsson. Av Hantverksföreningen fick han ett resestipendium, vilket gav honom möjlighet att samma år åka till Stockholm för att bl a besöka Stockholmsutställningen.

Stockholmsutställningen, som innebar funktionalismens genombrott i Sverige, blev en stor upplevelse för Bruno Mathsson. Han fick, trots att han såg på utställningen med en kritiskt blick, en viktig inblick i att något nytt höll på att växa fram. Detta tillsammans med hans intensiva studier av all den litteratur han lånat från Röhsska Konstslöjdmuseet gjorde att han slutligen frigjorde sig från stiltänkandet och fann ett nytt, eget formspråk.

När Bruno Mathsson 1931 fick uppdraget att rita en stol för Värnamo Lasaretts väntrum, provade han för första gången sina teorier om att skapa en stol med hängande sadelgjordsmatta för att uppnå ett bekvämt sittande utan stoppning och resårer. Stolen var uppbyggd av massivt trä med separat sitsram och stativ med armstöd. Lasarettets personal döpte stolen till Gräshoppan. De tyckte att stolarna såg förskräckliga ut och ställde efter en tid upp dem på vinden. Efter Brunos genombrott kom de emellertid till heders igen.

Bruno Mathsson hade emellertid fått blodad tand och fortsatte entusiastiskt med att utveckla sina ideéer. Han studerade noga ”sittandets mekanik”. För att få fram en perfekt sittkurva provade han bl a att sätta sig i en snödriva för att sedan studera det avtryck hans kropp gjort. Han började även experimentera med böjlimningstekniken som erbjöd honom möjligheten att uppnå stor styrka i finstämt dimensionerade detaljer.

Detta arbete resulterade bl a i att Bruno Mathsson under åren 1933-1936 utformade en serie stolar, de tre grundstolarna, som kom att kallas arbets-, vil- och liggstol mod. 36. De var uppbyggda med en sitsram av massivt trä vilken kläddes med flätad sadelgjord samt ett separat böjlimmat underrede.

Intendent Gustaf Munthe på Röhsska Konstslöjdmuseet i Göteborg erbjöd Bruno Mathsson att göra en utställning på museet. Det gav honom en möjlighet att visa upp sina möbler för en större publik. Den 14 mars 1936 öppnades denna utställning. Där visades bland annat den nya stolserien samt det geniala fällbordet.

Utställningen blev en fullständig succé och innebar Bruno Mathssons genombrott och erkännande som formgivare i Sverige.

Redan 1937, ett år efter utställningen på Röhsska Konstslöjdsmuseet, var han representerad på världsutställningen Paris Expo, där han erövrade ett Grand Prix för sin säng Paris. Under denna utställning rönte hans möbler stor uppskattning och beundran och kom att efterfrågas över världen. Chefen på designavdelningen på Museum of Modern Art i New York, Edgar Kaufmann j:r, såg Bruno Mathssons stolar på utställningen och blev mycket intresserad. År 1939 beställde museet stolar för en tillbyggnad av museet. Samma år fanns hans möbler representerade bl a på världsutställningen i New York samt Golden Gate-utställningen i San Francisco.

Dåtidens store kulturbärare i Svenska Slöjdföreningen, Gotthard Johansson, hade besökt Museum of Modern Art och där upplevt Bruno Mathssons möbler. Den 11 maj 1940 skrev han lyriskt i en längre artikel i Svenska Dagbladet: “En enda modern svensk möbelkonstnär intar en särställning. Hans snart internationellt ryktbara namn är Bruno Mathsson i Värnamo, och han är utan tvivel en av de egendomligaste gestalterna i svensk konstindustri.” ”.. när jag i somras fann möblerna i världens exklusivaste utställningslokal, kände jag för första gången i mitt liv en hemlig stolthet över att vara född endast två mil från Värnamo”. Det var ett erkännande som kom att betyda mycket för Bruno Mathsson.

Efter krigsårens ofrivilliga isolering kunde Bruno Mathsson tillsammans med hustrun Karin under åren 1948-49 göra en längre USA-resa. Under denna resa blev paret genom Edgar Kaufmann j:rs försorg introducerade för kontinentens stora arkitekter.

Dessa kontakter inspirerade bl a Bruno Mathsson till att skapa sina berömda glashus. Det första var den egna utställningshallen i Värnamo, som stod färdig 1950. En betongplatta göts direkt på mark och försågs med golvvärme bestående av elektriska kablar.

En av husets väggar utgjordes av en tegelmur, de övriga tre av Bruno Mathssons eget patent, Brunopane, bestående av treskiktsglas med mellanrummen fyllda med isolerande kvävgas. Byggnaden väckte stort uppseende. Den präglas av närheten till naturen, det enkla och funktionella och speglar Bruno Mathssons kärlek till ljuset.

Under ett decennium levererades och byggdes ett betydande antal glashus efter de Mathssonska principerna. Dock stötte man ofta på motstånd vid ansökan om bygglov. I landets kommuner stod man frågande inför de nydanande konstruktioner husen uppvisade. Bruno Mathsson tröttnade så småningom på allt motstånd han mötte och upphörde med husbyggandet. Efter 1960 byggdes inga fler hus för kunds räkning.

Paret Mathsson, som bodde i en hyrd flygel till Toftaholms Herrgårdspensionat, uppförde sitt första egna hus 1960 i Frösakull, Halmstad. Ett sommarhus där gränsen ute - inne nästan raderats ut. År 1964-65 uppfördes en permanentvilla vid sjön Vidösterns strand söder om Värnamo samt 1973 ett hus i Vilamoura, Portugal, där paret Mathsson tillbringade många vintrar.

Under 1960-talet återvände Bruno Mathsson till möbelskapandet, vilket resulterade i en stor rad möbler i både trä och stål. Tillsammans med den danske poeten och matematikern Piet Hein utvecklade han Superellipsbordet och Spännbenet.

År 1969 visades för första gången Mathsson-möbler i Japan. I september 1974 gjorde Karin och Bruno Mathsson sin första resa till Japan. På japanskt initiativ öppnades en utställning i Swedish Center Building i Tokyo. År 1976 arbetade Bruno Mathsson fram en kollektion möbler anpassade för Japan och en japansk licenstillverkning växte så småningom fram. Idag erbjuds såväl de licenstillverkade möblerna som de svensktillverkade på den japanska marknaden.

Bruno Mathsson gjorde ett flertal resor till Japan och deltog vid ett tillfälle i en paneldiskussion i Tokyo med flera hundra inredningsarkitekter.

Fil Dr Ulf Hård af Segerstad, kulturskribent på Svenska Dagbladet, refererade:

”De var ute efter den ´Mathssonska metoden´, som kanske inte är så lätt att förklara även för den skickligaste tolk. Till slut beställde Bruno Mathsson in ett ordentligt stycke ritpapper, placerade det på golvet, bad en åhörare lägga sig på papperet på sidan och drog sedan med pennan en mer eller mindre elegant kontur längs den japanska ryggkurvan från skuldran till fötterna. Det kluriga pedagogiska greppet väckte karakteristisk dämpad japansk entusiasm och avslöjade drastiska skillnader mellan traditionellt österländskt sittande på golv och västerländskt sittande på stol”.

Tillbaka från sina Japan-resor fortsatte Bruno Mathsson oförtrutet sitt skapande. Han var nu en man som fått sitt erkännande över hela världen. Då han t ex återvände med en utställning till Museum of Modern Art i New York 1978, skrev tidningen New York Times i en rubrik “Bruno is back”. Han fick även ett flertal utmärkelser, bland vilka kan nämnas Gregor Paulsson-statyetten (1955), Prins Eugens guldmedalj (1965), Riddare av Kungliga Vasaorden (1967), medlem i The Royal Society of Art, London (1978) samt tilldelad professors titel av svenska regeringen (1981).

Bruno Mathsson var en särpräglad konstnär, egensinnig, småländskt envis och klurig. Han levde med och för sin konst och tycktes aldrig för-tröttas i sin iver att skapa nya möbler för en ny tid. År 1981, 74 år gammal, skapade han en arbetsplats för datoranvändare. Arbetsplatsen är försedd med en så kallad ”vinge”, vilken avlastar användarens skulderparti. År 1986 lämnade den sista möbeln Bruno Mathssons ritbord, fåtöljen Minister.

Bruten av sjukdom avled Bruno Mathsson 1988, dock lämnade han efter sig ett rikt kulturarv. Hans möbler framstår som evigt unga, de betraktas både som konst och som bruksföremål. Samtidigt som de ställs ut på museum uppfattas de som moderna, fräscha och funktionella av dagens människor.